Valter bloggar i AT Fredag 15 Mars


Fredag 15 mars
När debatten om bryggeriets bevarande hettade till i mitten på 80-talet blev jag engagerad och var snart en av frontfigurerna. Under nästan tio år, var jag tillsammans med tusentals Alingsåsare med i kampen för att rädda och levandegöra denna historiska karaktärsbyggnad.

Jag var till en början oerhört naiv, och trodde självklart att den goodwill Alingsås fått genom Europa Nostra-diplomet skulle öppna vägen för att använda byggnaden till någon form av kulturhus.
I stridens hetta var vi tyvärr inte alltid så diplomatiska, vilket kanske inte gynnade kampen.
Efter många förhoppningar och besvikelser blev det 1995 ett oåterkalleligt rivningsbeslut.

Det bestämdes att det skulle bli en miljövänlig rivning, där allt tegel skulle användas som fyllnadsmaterial under den blivande stationsgatan och allt trä skulle bli flis etc.

Tidigare under året hade jag kommit i kontakt med ett nybildat nätverk av återbruksintresserade, med 14 kommuner och två privata aktörer, spridda över hela landet.
Tillkomsten av nätverket var ett resultat av att  regeringen 1994 tog den s.k. kretsloppspropositionen, som syftade till en omställning mot ett hållbart samhälle.

Vid denna tid stod byggsektorn för mer än hälften av den samlade sopproduktionen i landet!
En ohållbar situation. Vi hade under några generationer nästan helt förlorat kunskapen om hur man återvinner och återanvänder byggnadsmaterial. Ett resursslöseri som behövde brytas!

Från Luleå i norr till Malmö i söder initierade dessa kommuner stora försöksprojekt i syfte att få igång återvinning och återanvändning av byggmaterial i stället för traditionell rivning.
Arbetslösheten i byggsektorn var i mitten av 90-talet enorm. I Alingsås, Vårgårda och Herrljunga gick drygt 200 byggnadsarbetare arbetslösa!

Inspirerad av nätverket, lanserade jag tillsammans med några vänner en idé, om att i samarbete med länsarbetsnämnden och byggmästareföreningen göra rivningen av bryggeriet till ett utbildningsprojekt för arbetslösa byggare (i likhet med många andra kommuner).

Upplägget var att 30 byggkillar under hösten och 30 nya under våren skulle varva teori och praktik, för att få en grundläggande kunskap i demontering, återbruk och miljöarbete.
Målsättningen var dessutom att bygga av materialet, och att etablera en s.k. återbruksdepå i Alingsås.
Vi fick ja till idén med en tidsfrist på 40 veckor för att demontera denna gigantiska byggnad, med planerad start efter semestern 1996. De 1,9 miljoner som den traditionella rivningen skulle kostat fick vi använda i projektet.
Under sommaren ockuperades bryggeriet av ungdomar i ett sista försök till räddning!
Då kände jag mig som en svikare, som bytt sida och övergav dem som fortfarande kämpade!

I maj 1997, då de 40 veckorna var till ända, återstod endast en mindre del av bottenvåningen.
Parallellt med demonteringsarbetet rensades och såldes taktegel, murtegel och timmer mm.

Då arbetet var över, återstod mängder med orensat tegel, timmer m.m. som transporterades till Lars-Hansgården, som skulle bli Alingsås återbruksdepå. Där fortsatte fyra man med tegelresning till våren 98.
En stor del av teglet återanvändes i den nya tillbyggnaden av Alströmergymnasiet, annat blev sopsorteringshus i Göteborg, dekorativa väggar och öppna spisar m.m.
Material levererades också till ett hus, helt byggt av återbruksmaterial på bomässan i Staffanstorp.
Projektet blev mycket lärorikt, och resulterade i anställningar för minst 6 deltagare.

Förlusten av en ovärderlig byggnad var förstås stor.
Då det inte fanns någon politisk enighet, öppnades aldrig ”återbruket” på Lars-Hansgården