Valter bloggar i AT Tisdagen den 12 Mars


Tisdag 12 mars
När jag ser tillbaka förstår jag att bysmeden hemma i Småland var en av många som fick mig att se möjligheter i allt. Det inte smeden kunde reparera eller göra om, det fanns nästan inte. Han byggde t ex Epa-traktorer av gamla uttjänta bilar till bönder som inte hade råd att köpa en riktig traktor.

Smedens son Agat, som var ett riktigt original, tog med mig i sin T-Ford från 20-talet när han åkte runt och letade efter veteranbilar, det väckte ett intresse för teknik och fordonshistoria som förföljt mig genom livet. Att se möjligheter har nog varit den viktigaste egenskapen i mitt arbete vid sidan om det historiska intresset.

Genom jobbet som fastighetsskötare hos Anders Hedén kom jag i kontakt med många duktiga hantverkare och intressanta människor. En av hans hyresgäster hade en nystartad antikhandel i Hedénska längan, (Madam Flood), där jag kom att hjälpa till på fritiden. Efter två år tröttnade hon och jag fick ta över verksamheten, (1974), det blev starten på Antikboden Kronan.

Jag upptäckte snart hur lite jag kunde om denna bransch, men självförtroendet var gott och god hjälp fick jag av kunniga kunder. På sjuttitalet var samlarintresset på topp, det samlades på allt från Höganäskrukor till gustavianska möbler, samlarna var ofta mycket kunniga inom sitt område och delade gärna med sig.

En av dessa var Gunnar Ternow som kom att bli både min mentor, medhjälpare och vän. Han var passionerad samlare av allmoge och antikt glas. För mig var det rena drömyrket, att få komma in i gamla hem som ofta inte varit skiftade på flera generationer, gå igenom vindar och lador och ta hand om klenoder i förfall som kanske hade hamnat på soptippen annars, göra i ordning, reparera, väcka nytt liv och sedan förmedla vidare till kunder som blev överlyckliga att ha hittat den där gamla spegeln eller lampan man så länge letat efter. Ett roligare sätt att lära känna bygden och befolkningen kan jag då inte föreställa mig.

Antikaffären på 40 kvadratmeter blev snart alldeles för liten, då jag inte kunde låta bli att ta vara allt det där andra som inte var antikt men användbart när jag var ute och tömde gamla hem. Det blev lördagsloppis inne på Hedénska gården! Det var rätt i tiden, det fanns ett växande intresse för second hand och redan efter fyra år blev det dags att leta större lokaler.

Min tanke då var att hitta lämpliga lokaler (stora och billiga) i en spännande miljö där det kunde rymmas en bra antikhandel, en stor andrahandsmarknad och verkstäder för reparationer. Jag tittade bl.a. på Nääs gamla övre fabrik, Fåglaviks glasbruk som höll på att läggas ner, innan Brunos garvaregård blev till salu. Det blev förälskelse direkt, miljön på garvaregården var som en dröm, lokalerna var inte så stora som jag hade tänkt mig, men möjligheten att kombinera boende, butik, lager och verkstäder var tillräckligt, i augusti 1980 blev det köp av ett livslångt restaureringsprojekt, som fungerat som lagerlokal i flera generationer i väntan på som man trodde, rivning. Se nedan!

valter2.jpg

 

 

 

 

 

 

 

Takomläggning på Brunos garvaregård.

De äldsta delarna av huvudbyggnaden är sannolikt från 1600-talets slut. Bruno som övertog fastigheten 1804 lät bygga till huset 1814 med två rum på längden och en andra våning.

Hade jag förstått vilket arbete jag hade framför mig hade jag nog inte gett mig in på det!
Tack vare att den förre ägaren lagt plåttak på alla byggnader i någorlunda tid var dom hyggligt friska, men då de använts som lagerlokaler hade all inredning, kakelugnar, dörrar, snickerier, kök etc. rivits ut.

Husen som under många år fungerat som papperslager för grossistfirman Erik Höjnes var fyllda av platsbyggda hyllor som fick rivas ut innan restaureringsarbetet kunde börja. Till min glädje återfann jag dom flesta dörrarna som saknades, de hade fungerat som hyllor i papperslagret.
Efter ett och ett halvt års intensivt arbete var den nya butikslokalen färdig och bostaden någorlunda beboelig.

valter1.jpg

 

 

 

 

 

 

 

Köksbygge i Brunos garvaregård 1980.

Hela 50-, 60- och 70-talen svävade ovissheten över Alingsås gamla stadskärna, planer på rivning och förnyelse resulterade i att ingen gjorde någonting. Framsynte museimannen P-H Rosenströms m.fl. kamp för ett bevarande och byggnadsinventeringar av bl.a. Chalmers ledde så småningom till en bevarandeplan som antogs 1979 där nio skyddsvärda miljöer utpekades, bl.a. Brunos garvaregård.